Att fånga känslan av päls

Varför jag tycker så mycket om att måla hundar, den frågan får jag naurligtvis ofta. Det första jag tänker på är det häftiga i att fånga en individ, en hunds speciella utstrålning och karaktär och betona den i ett porträtt. Det är de här små nyansskillnaderna mellan hundar av tex samma ras som jag lärt mig att se och skildra i mina målningar genom ett idogt betraktande av olika hundar och raser. Blicken och uttrycket är naturligtvis väsentligt. Att få fram den rätta känslan i pälsen är nog det roligaste men även tekniskt svåraste. Det är ett samspel mellan pensel och duk, tanke och handling. När man målar måste man hela tiden vara fokuserad, vara "på hugget". Hundar har så olika hårlag: raggiga hårda pälsar, silkesmjuka, långa och korta. Även medvetenheten när det gäller färg är viktig, jag målar tex just nu en hund med svart päls. Men en svart päls innehåller ett spektra av nyanser och färger; blåsvart, brunsvart, gråsvart ja till och med lilasvart. Det är först när man behärskar tekniken man fritt i sitt måleri kan skildra en känsla. En pianist måste ägna år till att spela skalor för att ge sig på en svår pianokonsert. Detsamma gäller en konstnär. En konstnär måste behärska teckning. Jag har känt mig värdig att titulera mig konstnär först de senaste åren och då har jag åtta år av konst och designskolor bakom mig, varav tre på en högskoleutbildning (Beckmans Designhögskola). Ödmjukhet varar längst. Bild: Pälsdetalj från målning av rasen Russkaya Tsetnya bolonka